vevvs

Ännu en dag på jobbet. Jag sitter i ett virr varr med en massa människor runt omkring mig och som stressandes springer förbi. Ändå så känner jag mig ensam, fast inte på något dåligt sätt. Utan bara isolerad i mina tankar och funderingar. Jag känner ett lugn som egentligen inte finns här på arbetet.

Senaste tiden har jag tänkt en del på förhållanden. Jag har aldrig trott på att det bara finns en person som man passar med, det tror jag inte nu heller. Men jag kan inte på något sätt föreställa mig någon som passar mig bättre än vad Niklas gör. Så säger ju iof alla men om man jämför med tidigare förhållande så är det inte samma trygga känsla. Jag menar jag kan ärligt talat inte komma på något som jag stör mig på på Niklas eller som "skadar" vårt förhållande.
Hur som helst så vandrar tankarna då till andra bekanta och deras respektive. Och de säger att "det är den rätta" och ni vet sånt, men är det verkligen det? Hur pass mycket problem ska kunna uppstå innan man går vidare? Hur mycket ska man stå ut med innan man inser sitt värde. Ibland förstår jag inte hur en del av mina vänner står ut med vissa händelser för det finns saker som jag aldrig skulle tolerera om Niklas sa/gjorde. Men det gör dem. Är det verkligen det bästa alternativet? De som är så underbara, kan de inte få bättre?

Men jag vet inte. Kanske har bara jag haft tur att jag hittade Niklas. Kanske pratar jag om nått som jag egentligen inte förstår. Kanske är jag bara trött. Jag vet inte.



Jag vill flytta nu. Blir galen i den där lilla lägenheten, eller egentligen är det att det inte finns något förvaring i den. Åh!

Vad händer annars? Ska träffa min JohannaN på fredag över en lunch. Äntligen! Det var alldeles för länge sen, men vi har båda haft fullt upp. Och den lilla stackaren ska testa sig för astma. Hon har ju varit så sjuk. Hoppas dom hittar något så hon kan få lite medicin och bli bättre.